Stefan Löfven har nu fått talmannens uppdrag att bilda ny regering. Vilken politisk väg han väljer kan bli avgörande för svenskt politiskt liv för lång tid framåt.
Det har under supervalåret 2014 talats mycket om vänstervinden. Den var tydlig i EU-valet och nu bekräftar SVT:s vallokalsundersökning Valu den också i riksdagsvalet. I årets val har en av de kraftigaste vänstervindarna de senaste 25 åren blåst genom Sverige om man tittar på väljarnas placering på den ideologiska vänster-högerskalan. Men redan i valet 2010 började väljarna svänga vänster när det kom till sakfrågor som välfärd, privatiseringar och skatter.
Årets val kan med rätta kallas för Pisavalet. Enligt Valu tyckte 60 procent av väljarna att skola och utbildning var den viktigaste valfrågan. Men det var framför allt ett tydligt välfärdsval. De frågor som ökade mest i betydelse sedan 2010 var förutom skolan äldreomsorgen, den sociala välfärden, sjukvården och pensionerna. Även frågan om flyktingar/invandring ökade markant men hamnade trots det långt bakom välfärdsfrågorna. Det är oron för välfärdens utveckling och för ökande klyftor som vuxit bland medborgarna.
Alliansen tappade var femte röst, beskedet är glasklart: väljarna vill inte ha högerpolitik.
Inte sedan den politiska demokratin infördes i Sverige har den samlade borgerligheten haft så lågt väljarstöd som valet 2014. Men det paradoxala är att i denna vänstervind och vilja att stärka den gemensamma välfärden står de rödgröna partierna still. Vänstervinden och välfärdsvalet flög de rödgröna förbi och rakt i händerna på ett högerparti – Sverigedemokraterna.
Ett sätt att få en överblick över den politiska förändring som ägt rum är genom den tvådimensionella modellen. Där finns den ekonomiska vänster-högerskiljelinjen som strukturerat politiken under hela 1900-talet i Sverige, men den kompletteras av en axel som visar polariseringen mellan frihetliga och auktoritära värderingar. Denna axel löper mellan en grön/alternativ/libertariansk (GAL) riktning och en traditionell/auktoritär/nationalistisk (TAN) riktning.
Alliansens retoriska kliv mot mitten har bidragit till att minska polariseringen längs vänster-högerskalan och ökat betydelsen av den frihetliga/auktoritära dimensionen. Borgerlighetens stora misstag har varit att lämna den konservativa flanken. Denna har med glädje fyllts ut av Sverigedemokraterna. Moderaterna har lämnat sitt konservativa idéarv samtidigt som Centerpartiet riktat sig mot storstäderna. Även Kristdemokraterna som traditionellt varit en socialkonservativ rörelse har anammat nyliberalismen. I stället exploaterar och växer Sverigedemokraternas nationalistiskt bruna konservatism och nationalism i TAN-delen av dimensionen.
Men den svenska vänstern har också ett mycket stort ansvar, särskilt socialdemokratin. Mitt under en tydlig vänstervind när människors missnöje med den borgerliga politiken var uppenbar och oron för välfärdens utveckling och växande klyftor spred sig, valde man att rikta in kritiken mot regeringen på frågan om budgetunderskott samtidigt som man accepterade en stor majoritet av alliansens skattesänkningar. Socialdemokraterna under Löfven, Andersson och Damberg valde aktivt att inte polarisera längs den traditionella vänster-högerdimensionen.
I stället triangulerade man sönder den tillsammans med alliansen. Huvudalternativen hamnade mycket nära varandra i mitten. Skolan och jobben diskuterade man gärna, men i skoldebatten var det svårt att se någon skillnad för väljarna. Den viktiga och komplexa jobbdebatten reducerades till en fråga om krogmoms och sänkta arbetsgivaravgifter mot traineejobb inom vård och omsorg. De stora bultande framtidsfrågorna, som kunde ha aktiverat vänster- högerdimensionen, kom inte fram. När regeringsalternativen möttes i mitten kunde väljare strömma på kanterna. Genom mittencentreringen blev vänster-högerdimensionen inaktiverad.
Kvar blev GAL/TAN-dimensionen, som sällan fått ett så stort genomslag som i årets val. I nästan alla partiledardebatter var miljö, jämställdhet och flyktingar/invandring en av huvudfrågorna. Bara två partier gick kraftigt framåt i årets val: Feministiskt initiativ nästan tiodubblade sina röster och Sverigedemokraterna mer än fördubblade sina. Dessa två partier polariserade sig aktivt som varandras motsatser längs GAL/TAN-linjen, samtidigt som de aktivt avstod från att placera sig på vänster-högerskalan.
När man väl pratade om välfärden handlade det tack vare Vänsterpartiet bara om en enda aspekt: vinsterna. V tänkte rätt men koncentrationen på vinstintresset gjorde att den mycket större frågan om hela välfärdens framtid försvann. S avstod från att göra 2014 till ett välfärdsval om alliansens systemskifte och det blev mycket ödesdigert. De sista dagarna före valet höjdes tonläget från S men då var det uppenbart för sent.
Med de förutsättningar som fanns är valet utifrån ett rödgrönt perspektiv katastrofalt. Vi är övertygade om att det finns ett starkt stöd för en politik som aktivt minskar ojämlikheten, ökar likvärdigheten och kvaliteten i skolan, förstärker trygghetssystemen, satsar på den gemensamma välfärden och gör något åt den eviga massarbetslösheten. Det är klassisk socialdemokratisk politik och det enda som kan mota bort SD.
Att i detta läge välja att leda en svag mittenregering utan kraft till verklig förändring som i huvudsak förvaltar alliansens politik kan visa sig vara det största misstaget Löfven gör under sin karriär. Väljarna har helt andra förväntningar på en socialdemokratisk regering. Om de inte infrias blir bakslaget stort. På många sätt liknar detta situationen i Danmark efter 2011, där S valde att leda en regering i minoritet som gick över blockgränsen. I Danmark är det ett slutkört S-parti som möter väljarna.
Det finns en stor risk att väljarna kommer att uppfatta valet 2018 som ett val mellan allianspolitik med Moderaterna vid rodret, allianspolitik förvaltad av socialdemokratin eller en sverigedemokratisk förnyelse. I ett sådant läge riskerar S att få göra sällskap med sina europeiska systerpartier och samla 20–25 procent av väljarkåren medan SD kan ta hem var femte väljare.
Alternativet är att våga återskapar vänster-högerdimensionen i svensk politik. Ta ett nödvändigt kliv vänsterut, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet, och framför allt: genomför en politik som gör alternativen tydliga. Häv överskottsmålet och satsa på kraftfulla investeringar för att åstadkomma en riktig sysselsättningsökning. Begränsa vinstläckaget ur välfärden, höj pensionerna. Ta tillbaka två jobbskatteavdrag och satsa på höjda statsbidrag till kommunerna. Avgörande är att människor 2018 upplever att en socialdemokratisk regering skapat bättre välfärd, fler jobb och ökad trygghet. Vi hoppas Stefan Löfven inser faran om S nu väljer mittenspåret och samarbetar med en borgerlighet som aldrig varit mindre.
Våga aktivera en slumrande vänstermajoritet, även till priset av nyval.
Enna Gerin, Daniel Suhonen.