Ladda ned
De senaste 35 åren har Sverige haft massarbetslöshet. Båda blocken har misslyckats, eller helt enkelt gett upp, om att uppnå något som liknar full sysselsättning. Resultatet är ett mer polariserat samhälle med stora sociala problem, som är fattigare än vad det skulle kunna vara.
I en ny rapport, författad av Tony Johansson och Max Jerneck, visar Katalys vilken politik som behövs för full sysselsättning. Det handlar först och främst om att höja nivån på investeringar med ungefär 200 miljarder per år. Inkomstfördelningen behöver också jämnas ut, för att motverka att höginkomsttagare sparar istället för spenderar en större del av sin inkomst. Slutligen behövs även en mer aktiv arbetsmarknadspolitik. I en högtrycksekonomi som genererar full sysselsättning behövs också en mer seriös politik för att bekämpa inflation än dagens övertro på räntehöjningar.
Investeringstakten är för låg i Sverige och har så varit under tre decennier. Detta är den huvudsakliga förklaringen till att Sverige sedan 1990-talet har arbetslöshetstal som normalt varierar mellan 6 och 8 procent, medan dessa tal dessförinnan normalt varierade mellan 2 och 3 procent.
De stora och växande ekonomiska klyftorna skapar efterfrågebegränsningar. I kombination med finanspolitik som begränsas av det finanspolitiska ramverket, och penningpolitik som bakbinds av inflationsmålet, har resultatet blivit att Sverige fastnat i ett högarbetslöshetsjämviktsläge.
I den nuvarande lågkonjunkturen krävs en kombination av finanspolitisk expansion, som ökar offentlig konsumtion och investeringar, och reformer som gynnar låginkomsttagare, vilka har hög konsumtionsbenägenhet. Åtgärder som sänker de lägre inkomstgruppernas disponibla inkomster – exempelvis genom mindre generösa socialförsäkringar och sänkta lägstalöner – har motsatt effekt och kommer att höja arbetslösheten.
Det finns inte empiriskt stöd för att Sveriges nuvarande höga arbetslöshet skulle handla om generösa välfärdssystem, stort fackligt inflytande eller rigida arbetsmarknader.
För att Sverige ska kunna återvända till full sysselsättning krävs att den offentliga sektorns sysselsättning ökar och att de totala investeringsvolymerna, privata och offentliga, ökar med 200 miljarder kronor om året. Långsammare expansionstakt av den offentliga sektorn kommer att kräva en ökad investeringsvolym för att nå samma mål. Mot bakgrund av att endast de offentliga investeringsbehoven har bedömts behöva öka med uppemot 170 miljarder kronor per år under de kommande åren, skulle den offentliga sektorn kunna ta huvudansvaret. Effekten skulle bli att infrastrukturen förbättras, samtidigt som full sysselsättning kan nås och den ekonomiska jämlikheten kan öka.
Det nuvarande ensidiga inflationsmålet har visat sig icke-funktionellt och destruktivt för den samlade ekonomin. Penningpolitiken bör därför ges bredare mål där sysselsättning, långsiktig tillväxt samt på sikt låg och stabil inflation ges samma tyngd för räntebesluten. Penningpolitiken behöver därutöver kompletteras med en mer aktiv kreditpolitik och makrotillsyn som får ansvar för inflation i bred bemärkelse (inte bara tillgångsinflation).
När Sverige som en konsekvens av den nya ekonomiska politiken som här förordas når full sysselsättning, krävs att ett antal institutionella funktioner utvecklas för att förena denna utveckling med en stabil inflationstakt. Dessa institutionella ramverk ska värna arbetsmarknadens parter, så att de kan ta ett samhälleligt ansvar, gynna produktivitetshöjande investeringar – bland annat genom en statlig kreditpolitik – samt syfta till att pressa ner tunga poster i hushållens budget, såsom kostnadsutvecklingen för energi och boende. Konkurrensen behöver stärkas på flera marknader och prisvolatilitet dämpas med hjälp av buffertlager och andra offentliga verktyg. Därtill krävs en utbildnings- och arbetsmarknadspolitik som planeras i syfte att minska risken för överhettning på delar av arbetsmarknaden.
Full sysselsättning gynnar inte bara de som sätts i arbete utan skapar en jämnare balans mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden i allmänhet, och underlättar för arbetstagare att byta upp sig till mer produktiva jobb. Det skapar större välstånd som ger bättre förutsättningar att rusta välfärdsstaten och resten av samhället inför nya utmaningar.
